Dolly Parton dog den 25 augusti 2026, 80 år gammal. Familjen meddelade det via hennes egna kanaler, med brorsonen Bryan Seaver som talesperson.
Det är lätt att först gripa efter siffrorna — 49 studioalbum, över 100 miljoner sålda skivor, en bana som gick från en stuga i Tennessee till en nöjespark med hennes namn. Men siffrorna var aldrig poängen. Parton var före allt annat en av de finaste låtskrivare USA producerade under 1900-talet, och hon råkade vara så rolig, generös och skarp att hon blev underskattad under större delen av tiden.
Hon skrev om att vara fattig utan ett spår av självömkan. Hon sa nej till Elvis Presley snarare än att ge upp halva förlagsrätten till "I Will Always Love You" — ett beslut som såg envist ut 1974 och såg ut som genialitet när Whitney Houston sjöng den 1992. Hon byggde Imagination Library och skickade böcker till miljoner barn som aldrig kommer veta att det var hon. Och hon skrev "Jolene", en sång på knappt tvåhundra ord där en kvinna ber sin rival om nåd, och som kommer överleva alla som läser det här.
Här är de tolv skivorna att gå till.
De tolv
1. Coat of Many Colors (1971) — Hennes mästerverk, och det visste hon: hon utnämnde ofta titelspåret till sin egen favorit av allt hon skrivit. En jacka sydd av lappar, ett barn som hånas för den, och inte en rad bitterhet. Tio låtar, inget utfyllnad.
2. Jolene (1974) — Albumet som rymmer både "Jolene" och "I Will Always Love You". Två av de mest coverade sångerna i populärmusiken, på samma LP, skrivna av kvinnan som sjunger dem.
3. My Tennessee Mountain Home (1973) — Ett konceptalbum om hennes egen barndom, som inleds med ett brev hon skickade hem när hon just kommit till Nashville. Stillsamt det mest självbiografiska hon gjorde.
4. Trio (1987) — Med Linda Ronstadt och Emmylou Harris. Tre sångare som var och en kunde bära en skiva själv, men valde att smälta samman. Fortfarande högvattenmärket för countryharmonisång.
5. The Grass Is Blue (1999) — Efter två decennier av pop-crossover klev hon in i en studio med ett bluegrassband och gjorde den bäst recenserade skivan i sin senare karriär. Bevis på att hon kunnat göra det hela tiden.
6. Here You Come Again (1977) — Crossovern. Nashville tyckte att hon svek countryn; hon byggde den publik som lät henne göra allt annat sedan.
7. Just Because I'm a Woman (1968) — Titelspåret svarar en make som frågar om hennes förflutna. 1968, på ett countrybolag. Hon var 22.
8. 9 to 5 and Odd Jobs (1980) — Byggd runt låten hon skrev på en filminspelning, med rytmen knäppt fram på sina lösnaglar. En arbetarklasshymn som gick till förstaplatsen och Oscar-nominerades.
9. Little Sparrow (2001) — Uppföljaren till The Grass Is Blue, mörkare och mer appalachisk, med en bluegrassversion av "Shine" som inte har någon rätt att fungera så bra.
10. White Limozeen (1989) — Producerad av Ricky Skaggs, och skivan som drog henne tillbaka till countryn efter att 1980-talets popår drivit iväg.
11. Halos & Horns (2002) — Avslutar den akustiska trilogin, och innehåller en version av "Stairway to Heaven" som är antingen det modigaste eller det märkligaste i hennes katalog. Möjligen båda.
12. Rockstar (2023) — Vid 77, invald i Rock and Roll Hall of Fame och ovillig att ta emot det utan att förtjäna det, gjorde hon en rockskiva. Inte hennes bästa. Absolut hennes mest Dolly.
Vad du kan prissätta på Rekord idag
Vår katalog växer ur skivor folk faktiskt skannar, så täckningen av hennes diskografi är fortfarande tunn — de flesta av de tolv ovan har ingen sida än. Dessa fyra har det:
- 9 To 5 And Odd Jobs (1980, RCA Victor)
- Dolly Parton (1974, Camden)
- As Long As I Love (1970, Monument)
- Save The Last Dance For Me (1983, RCA Victor)
De tre sista är budget- och återutgivningspressningar snarare än de kanoniska albumen — värt att veta innan du betalar samlarpengar för en. Har du en Parton-skiva i en back hemma lägger en skanning till den i katalogen för alla andra.
För dem som är värda att leta efter
Original-pressningar på Monument och RCA från 1967 till 1975 är där de intressanta exemplaren finns, och där matrisnumren betyder mest — RCA återutgav hennes katalog flitigt, och ett omslag från 70-talet kan rymma en mycket senare pressning. Förstapressnings-guiden går igenom hur man ser skillnaden.
Sätt på Coat of Many Colors. Det är den hyllning hon hade velat ha.